Aaah... vad ska jag säga?
Jag gråter inombords (och ibland utanpå) för att mitt knä är så dåligt att jag inte kan gå på det. Helst inte röra det överhuvudtaget. Galet ont. Vet inte ens om det gjorde så här ont då jag just opererat?

Har haft lite småont från och till under en längre period men inte funderat så mkt på det. Försökt träna lite för att stärka upp osv. I lördags hade jag lite ont, i söndags ont.. men tänkte att det skulle gå över (för det brukar det ju). Och så på söndagen då det var så härligt väder så gick jag, Linn, Julia och Kicki en superhärlig lång promenad i Gamla Falmark i nästan två timmar. Och i slutet av promenaden så tänkte jag att "det här var nog bra för knät för nu gör det inte ont längre".

Men tji fick jag! För på måndagen så började det göra ondare och ondare för varje timme som gick (varje minut?) och då jag väl kom hem från jobbet vid åtta så hade jag jätteont. Då jag skulle gå rutten soffan-toan-sängen så gav jag upp halvvägs... och sen ringde jag Matte som fick assistera mig till sängen. Och så grät jag förtvivlat ett tag.

Sov med benet i högläge och hoppades att det skulle vara piggare på morgonen. Men icket. Jag vaknade med lika ont som då jag gick och la mig. Tog naproxen o alvedon. Väntade på att det skulle göra mindre ont. Hände inte. Bestämde oss för att jag skulle fara på akuten... men sen kom mamma förbi och tyckte att jag skulle fara till Winroth i stället. Privatläkare och ortoped. Så vi svängde förbi hos honom och jag fick komma in direkt.

Det klämdes och böjdes och vreds... inte så farligt mycket, men ont gjorde det. Sen fick jag kortisonspruta på typ 5-6 olika ställen vid knät. Kortison och bedövning. För ett ögonblick kändes det bättre. Kunde gå lite med bara en krycka - yeaj! For och hämtade ut Meloxicam Teva på apoteket. Dom är inflammationsdämpande och smärtstillande. Ska ta 1-2 om dagen. Hoppas dom verkar fort! Dom hjälper iaf inte nämnvärt mot smärtan.

Han trodde iaf att det är inflammation i muskelfästena vid knät (insidan, nedanför knäskålen). Jag vet inte. Det kan det väl vara. Jag hoppas iaf att det blir bättre med tabletter och sprutan. Det måste det bli!

For hem igen efter det. Ondare och ondare och ondare.
Försökte fara och stötta mina elever på deras sista danslektion innan föreställningen. Tänkte att jag kan ju iaf sitta på en stol, titta på då dom dansar och svara på frågor mm. Jo, tjena! Jag lyckades ta mig två trappsteg ner (vi bor på tredje våningen) innan jag gav upp. Gav nästan upp efter ett, men ville prova ett till.
De var iaf duktiga och tränade själva. Av nån anledning (måste ha varit meningen) så hade jag både mina nycklar och min iPod på Musikskolan så att de kunde ta sig in i danssalen o träna med musik och allt. Toppenbra! Är verkligen glad över att de gjorde det. Tror det känns bra för dom själva också innan det är dags att ställa sig på scenen.

Läkaren sa också att om det är det han tror att det är så kan det göra ondare än ett benbrott. Och att han ville sjukskriva mig för att jag ska vila i tre veckor. Men sjukskriva sig under föreställningsvecka? Det funkar ju inte? Men kanske måste det ändå göra det... Styrelsen (iaf Frida, Stefan och Helena) har varit väldigt förstående och snälla då jag pratat med dom. Så på nåt sätt löser det sig nog.

Jag tror nog inte man kan förstå hur ont det gör. Jag kan inte förstå det. Inte då det inte har "hänt" något. Hade på nåt sätt varit verkligare om benet verkligen gått av. Mer tillåtet att vara hemma på nåt sätt. Vaddå ont, liksom? Men jag är faktiskt ganska smärttålig och det här är inte typ "jag vrickade visst foten-ont" det är typ "jag högg knivar i knät tills det trillade av och ruttnade bort-ont".

Hursomhelst så är ju ontet självklart jobbigt. Men det är ju nästan värre med den psykiska biten som verkligen inte orkar med knäproblem, rehabperioder, träningshinder osv. Som skyggar för en ny operation (som jag verkligen verkligen inte har tänkt vara med om! men tanken dyker ändå upp). Som tänker "tänk om det inte blir bra snart" osv osv...

Men jag ska ge det imorgon också. Men på torsdag tycker jag verkligen att det ska börja kännas bättre!
Och då ska jag kämpa ännu hårdare för att tänka positivt!

Långt, hemskt inlägg som jag förstår om de flesta av er inte läst. Gillar inte så värst att klaga och oja mig. Men idag tycker jag synd om mig själv (känns väldigt tabu att erkänna) och jag behövde mest av allt bara få skriva av mig lite.

Ganska skönt.

Nu ska jag snart ta mod till mig att flytta ner benet från soffan och krycka mig till sängen. AJ! Vet redan hur ont det kommer att göra...


Hur kan en sådan härlig promenad straffa sig så mycket?



Pia