Peppar-Peppar
Hej!
Tänkte skriva en liten reflekterande text om mitt liv i förhållande till mitt knä. Lite för min egen del och så klart för er som kan vara intresserade av det.
I morse då jag gick till jobbet så började jag tänka på hur härligt det kändes. Känslan i kroppen nu då jag börjar känna ett hopp och en tilltro till att det kan bli bra. I drygt tre år har jag dragits med detta knä och de hinder det medfört. Och vilken påverkan det har haft på mitt liv!
Det känns verkligen som att mitt liv stått på paus. Att alla drömmar, planer och tankar har stått still i tre år. Och med en liten förskräckelse inser jag nu då livet så smått börjar rulla igen, att jag under denna paus också har blivit äldre. Det kan väl inte vara rättvist?
Jag vet inte om det går att sätta sig in i hur jobbigt det faktiskt har varit. Vartenda glädjeämne i mitt liv gick ju ut på fysisk aktivitet innan skadan. Att dansa, att träna taekwondo, känna sig stark och frisk och tro att man kunde klara allt. Det enda som behövdes var mer träning. Att öva på saker. Men det var aldrig ouppnåeligt. Min passion i livet har alltid varit dansen. Jag älskar att utmana mig själv och min kropp. Att lära mig mer, kontrollera den bättre, ta ut större, förlänga, bli starkare, hoppa högre, explodera... Och så helt plötsligt - så kan man inte göra det!
Inte jobba med sitt stora intresse, inte uttrycka sig inom dans, inte ta ut sig fullständigt och känna hur bra det känns. Från början höll jag på att bli galen, sen blev jag lite deprimerad och senare lite uppgiven. Jag började ställa in mig på att få leva begränsad med ett knä som gjorde ont, som inte hade full rörlighet och som jag inte litade på överhuvudtaget.
Vilken ångest!
Innan det hände så hade jag också en rädsla - en av dom värsta sakerna jag kunde tänka mig. Att bli förlamad eller rullstolsbunden. För då skulle jag ju inte kunna springa eller hoppa eller dansa. Jag kunde få dåligt samvete då jag gick förbi en pensionär för att mina ben var pigga och jag orkade gå i raskt tempo.
Och sen - kryckor! Hur många gånger som helst.
Visst har det varit påfrestande. Först psykiskt. Men även fysiskt. Så mycket man tappat. Styrka, flexibilitet, förtroende.
Men NU! Nu äntligen så tror jag att det håller på att vända!
Jag har haft en bra känsla efter den här andra operationen. Jag litar på läkaren som opererade mig. Jag har också varit orolig och sett framför mig hur benet skulle mögla, ruttna bort, lossna... Men det blir bättre. Nu känner jag att jag har mycket bättre rörlighet. Jag kan ha ont ibland på nätterna, men sällan på dagtid. Om jag rör vid benet så är det ömt och lite ont från knät och ungefär en decimeter ner. Men då jag pratade med läkaren förra veckan så sa han att något annat hade han inte väntat sig. Att ingreppet han gjorde på många sätt är likt ett korsbandsingrepp.
Och tänk så mycket snabbare det har gått! Så här långt efter första operationen harvade jag fortfarande omkring med en krycka.
Och i måndags kom det första riktiga testet. Min första undervisningslektion efter op. Och det kändes bra! Och det fortsatte att kännas bra igår. Visst, otränad och inte lika uthållig, dålig balans och en fruktansvärd träningsvärk. Men stabilt! Inte ont. Så skönt!
Nu känner jag verkligen att jag vågar hoppas och tro på att det kan bli bra. Bra!
Det är så spännande och glädjande! Det pirrar i kroppen och jag tänker på hur mycket jag ska träna och dansa och försöka komma tillbaka till den starka smidiga kropp jag hade innan skadan. Så kul!
Och så mycket roligare det är att undervisa då man inte är rädd för att något ska hända hela tiden! Bara det är ju en otroligt härlig känsla.
Så nu håller vi (jag hoppas ni vill hålla med mig) tummarna för att det fortsätter att bli bättre och att jag får komma igång med träning och dans ordentligt.
Och bara för lite ytterligare inspiration och uppmuntran så kan jag avslöja att jag har bokat en resa till New York i sommar. Och då ska jag minsann orka mer än en dansklass per dag! Så det så!
Det blir 5,5 underbart härliga veckor sprängfyllda med dans och simonson teachers course-uppfräschning. Samt självklart massa god mat, promenader i den härliga staden, skoj med Emma (som jag ska bo hos) mm mm.
Men fokus ligger på dans och skola!
Yippie!
/Pia
Bild på mig i Central Park sommaren 2009
Tänkte skriva en liten reflekterande text om mitt liv i förhållande till mitt knä. Lite för min egen del och så klart för er som kan vara intresserade av det.
I morse då jag gick till jobbet så började jag tänka på hur härligt det kändes. Känslan i kroppen nu då jag börjar känna ett hopp och en tilltro till att det kan bli bra. I drygt tre år har jag dragits med detta knä och de hinder det medfört. Och vilken påverkan det har haft på mitt liv!
Det känns verkligen som att mitt liv stått på paus. Att alla drömmar, planer och tankar har stått still i tre år. Och med en liten förskräckelse inser jag nu då livet så smått börjar rulla igen, att jag under denna paus också har blivit äldre. Det kan väl inte vara rättvist?
Jag vet inte om det går att sätta sig in i hur jobbigt det faktiskt har varit. Vartenda glädjeämne i mitt liv gick ju ut på fysisk aktivitet innan skadan. Att dansa, att träna taekwondo, känna sig stark och frisk och tro att man kunde klara allt. Det enda som behövdes var mer träning. Att öva på saker. Men det var aldrig ouppnåeligt. Min passion i livet har alltid varit dansen. Jag älskar att utmana mig själv och min kropp. Att lära mig mer, kontrollera den bättre, ta ut större, förlänga, bli starkare, hoppa högre, explodera... Och så helt plötsligt - så kan man inte göra det!
Inte jobba med sitt stora intresse, inte uttrycka sig inom dans, inte ta ut sig fullständigt och känna hur bra det känns. Från början höll jag på att bli galen, sen blev jag lite deprimerad och senare lite uppgiven. Jag började ställa in mig på att få leva begränsad med ett knä som gjorde ont, som inte hade full rörlighet och som jag inte litade på överhuvudtaget.
Vilken ångest!
Innan det hände så hade jag också en rädsla - en av dom värsta sakerna jag kunde tänka mig. Att bli förlamad eller rullstolsbunden. För då skulle jag ju inte kunna springa eller hoppa eller dansa. Jag kunde få dåligt samvete då jag gick förbi en pensionär för att mina ben var pigga och jag orkade gå i raskt tempo.
Och sen - kryckor! Hur många gånger som helst.
Visst har det varit påfrestande. Först psykiskt. Men även fysiskt. Så mycket man tappat. Styrka, flexibilitet, förtroende.
Men NU! Nu äntligen så tror jag att det håller på att vända!
Jag har haft en bra känsla efter den här andra operationen. Jag litar på läkaren som opererade mig. Jag har också varit orolig och sett framför mig hur benet skulle mögla, ruttna bort, lossna... Men det blir bättre. Nu känner jag att jag har mycket bättre rörlighet. Jag kan ha ont ibland på nätterna, men sällan på dagtid. Om jag rör vid benet så är det ömt och lite ont från knät och ungefär en decimeter ner. Men då jag pratade med läkaren förra veckan så sa han att något annat hade han inte väntat sig. Att ingreppet han gjorde på många sätt är likt ett korsbandsingrepp.
Och tänk så mycket snabbare det har gått! Så här långt efter första operationen harvade jag fortfarande omkring med en krycka.
Och i måndags kom det första riktiga testet. Min första undervisningslektion efter op. Och det kändes bra! Och det fortsatte att kännas bra igår. Visst, otränad och inte lika uthållig, dålig balans och en fruktansvärd träningsvärk. Men stabilt! Inte ont. Så skönt!
Nu känner jag verkligen att jag vågar hoppas och tro på att det kan bli bra. Bra!
Det är så spännande och glädjande! Det pirrar i kroppen och jag tänker på hur mycket jag ska träna och dansa och försöka komma tillbaka till den starka smidiga kropp jag hade innan skadan. Så kul!
Och så mycket roligare det är att undervisa då man inte är rädd för att något ska hända hela tiden! Bara det är ju en otroligt härlig känsla.
Så nu håller vi (jag hoppas ni vill hålla med mig) tummarna för att det fortsätter att bli bättre och att jag får komma igång med träning och dans ordentligt.
Och bara för lite ytterligare inspiration och uppmuntran så kan jag avslöja att jag har bokat en resa till New York i sommar. Och då ska jag minsann orka mer än en dansklass per dag! Så det så!
Det blir 5,5 underbart härliga veckor sprängfyllda med dans och simonson teachers course-uppfräschning. Samt självklart massa god mat, promenader i den härliga staden, skoj med Emma (som jag ska bo hos) mm mm.
Men fokus ligger på dans och skola!
Yippie!
/Pia
Bild på mig i Central Park sommaren 2009
It's alive!
Hej,
Ja, jag lever. Men jag har verkligen gått in för att ta det lugnt. Första dagarna jag var hemma efter operationen så hade vi inget internet heller. Och det är så jobbigt att blogga från mobilen.
Måndag:
6.30
Åt en macka och en kopp te. Sista chansen.
8.30
Åkte till Umeå. Matte körde mig. Vi besökte mediamarkt och strömpilens galleria. Jag önskade mig världens mysigaste stickade byxor och en söt top med volangärm.
13.00
Dags för operation. Jag är riktigt stolt över mig själv som var vaken hela tiden. Gick faktiskt riktigt bra. Jag kunde känna vad läkaren gjorde och att han rörde i mig, men det gjorde inte ont. Han stannade upp och förklarade saker för mig under tiden att jag opererades. Ganska schysst! De öppnade upp benet på samma ställe som gamla ärret. Gick in där och då hittade han jättemycket ärrvävnad - ovanligt mycket. Men alla läker vi ju olika. Lät som att han aldrig sett så mycket ärr ungefär... så det skrapades bort. Sen så var det även vassa benkanter och lite "fnasigt" runt hålet som de borrade vid förra operationen. Lösningen på det? Jo, en mejsel och en hammare som han använde till att knacka bort det vassa. Det var nog ungefär lika lätt som att hacka i sten. Hela jag skakade då det hamrades bort. De provade även att skruva lite i gamla skruven som var, åtminsonte delvis, kvar där inne. Men beslutade sig för att lämna den då den inte stack ut och de trodde att det skulle bli mer besvär att ta bort den än att lämna kvar den. Om sex veckor ska jag prata med läkaren igen. Då får vi se hur knät känns. Ska börja om att träna om en dryg vecka och försöka komma tillbaka till vanligt liv så snart som möjligt.
15.30
Vi åkte till en pizzeria på Carlshem och avbröt fastan. Halvvägs in i pizzan blev jag så trött att jag inte kunde äta mer. Då åkte vi hem och jag halvsov hela vägen.
Tisdag:
Min födelsedag! Oj, vad det inte kändes så. Blev ju inget större firande. Men Matte kom in med tårta på sängen på morgonen. Flyttade ut till soffan och låg där hela dan. Fick grejerna jag önskade mig från H&M (som extragrej eftersom Matte eg köpt ett kameraobjektiv som jag inte kunde låta bli att tigga till mig i förtid). Såg Sagan om ringen-filmerna (under flera dagar... mån-tis-ons?).
Pratade lite i telefon med folk som ringde och uppvaktade. Men mest blev det operationsprat.
Onsdag:
Fick paket med posten från min syster. En jättefin turkos pumatröja, en söt tomteflicka som hon gjort själv och även ett sött armband med en berlock "big sister" som hon också gjort. Tack!
Sen skulle jag duscha... och vilket missöde! Hade ett förband som skulle sitta kvar tills jag ska ta stygnen och därför inte fick bli blött. Tog en ica-påse ock knöt runt knät och tejpade med sporttejp runt kanterna. Tog väl ungefär fem min innan jag insåg att det inte riktigt lyckats. I stället för att hålla förbandet torrt så hade jag lagt det i blöt i en vattenfylld påse. Klev ur duschen, tog bort påsen, hittade ett genomblött förband som rann av uppblottnat, torkat blod... äckligt! Torkade av, provade att tejpa en ny påse på ett annat sätt med mycket mer tejp... men samma resultat. Suck! La upp benet på tvättmaskinen, utanför duschen, och duschade klart.
Sen blev det att åka till vårdcentralen för att få ett nytt förband. Snälla farbror Tommy skjutsade mig. Tur man kan få hjälp även då ens karl är på jobbet, föräldrarna på utlandet och syster i sthlm :)
Nu har jag väldigt fint och rent förband på knät. Snyggt!
Torsdag:
Såg första två Twilight-filmerna. Internet var tillbaka så jag googlade julklappar och frisyrer.
Fredag:
Idag. Jag har städat i lägenheten. Flera korta omgångar. Gick bra det. Sen så fick jag besök av Jessica kl 18. Jättetrevligt! Hon hade med sig en saffrans-butterbulle-kaka. Hur bra är inte det? Det var superdupergott! Rekommenderar ALLA att köpa hem en sån medans det finns i butikerna.
Fick även en fin blombukett och en mojito-drinkblandning som blandad födelsedag-/krya-på-mig-present.
Hon var här i 2 1/2 timme ungefär. Mycket trevligt.
Just ja: värt att nämna kanske också är att jag mer eller mindre haft sönder en spegel idag... nu undrar jag räknas det om man inte är inne i rummet då det händer? Råkade dra spegeldörren i toaskåpet lite ur spår idag och sen senare så hörde vi världens kras därinifrån... får jag sju års olycka då eller klarar jag mig eftersom spegeln mer eller mindre själv kom på att trilla ner (trots att jag ignorerade urspårningen)?
Vi får väl se.
Typiskt att Matte jobbar värsta jobbskiftet just den här veckan. Eftermiddag. Mitt absolut ofavoritskift! Åker hemifrån kl ett, kommer hem halvelva på kvällen. Och så jobbar han hela hela helgen. Då tycker jag att det vore mycket bättre att åka ner på stan en stund och börja julklappshandeln.
På tal om Mattes jobb så har han fått förlängt till sista februari. Grattis till honom!
Så nu har ni fått en update om operationen. För er som undrat, men inte frågat ;)
Det är iaf över förväntan... jag kan ju GÅ! Lite zombieaktigt, men trots allt utan kryckor!
Trevlig helg på er!
Pia
Ja, jag lever. Men jag har verkligen gått in för att ta det lugnt. Första dagarna jag var hemma efter operationen så hade vi inget internet heller. Och det är så jobbigt att blogga från mobilen.
Måndag:
6.30
Åt en macka och en kopp te. Sista chansen.
8.30
Åkte till Umeå. Matte körde mig. Vi besökte mediamarkt och strömpilens galleria. Jag önskade mig världens mysigaste stickade byxor och en söt top med volangärm.
13.00
Dags för operation. Jag är riktigt stolt över mig själv som var vaken hela tiden. Gick faktiskt riktigt bra. Jag kunde känna vad läkaren gjorde och att han rörde i mig, men det gjorde inte ont. Han stannade upp och förklarade saker för mig under tiden att jag opererades. Ganska schysst! De öppnade upp benet på samma ställe som gamla ärret. Gick in där och då hittade han jättemycket ärrvävnad - ovanligt mycket. Men alla läker vi ju olika. Lät som att han aldrig sett så mycket ärr ungefär... så det skrapades bort. Sen så var det även vassa benkanter och lite "fnasigt" runt hålet som de borrade vid förra operationen. Lösningen på det? Jo, en mejsel och en hammare som han använde till att knacka bort det vassa. Det var nog ungefär lika lätt som att hacka i sten. Hela jag skakade då det hamrades bort. De provade även att skruva lite i gamla skruven som var, åtminsonte delvis, kvar där inne. Men beslutade sig för att lämna den då den inte stack ut och de trodde att det skulle bli mer besvär att ta bort den än att lämna kvar den. Om sex veckor ska jag prata med läkaren igen. Då får vi se hur knät känns. Ska börja om att träna om en dryg vecka och försöka komma tillbaka till vanligt liv så snart som möjligt.
15.30
Vi åkte till en pizzeria på Carlshem och avbröt fastan. Halvvägs in i pizzan blev jag så trött att jag inte kunde äta mer. Då åkte vi hem och jag halvsov hela vägen.
Tisdag:
Min födelsedag! Oj, vad det inte kändes så. Blev ju inget större firande. Men Matte kom in med tårta på sängen på morgonen. Flyttade ut till soffan och låg där hela dan. Fick grejerna jag önskade mig från H&M (som extragrej eftersom Matte eg köpt ett kameraobjektiv som jag inte kunde låta bli att tigga till mig i förtid). Såg Sagan om ringen-filmerna (under flera dagar... mån-tis-ons?).
Pratade lite i telefon med folk som ringde och uppvaktade. Men mest blev det operationsprat.
Onsdag:
Fick paket med posten från min syster. En jättefin turkos pumatröja, en söt tomteflicka som hon gjort själv och även ett sött armband med en berlock "big sister" som hon också gjort. Tack!
Sen skulle jag duscha... och vilket missöde! Hade ett förband som skulle sitta kvar tills jag ska ta stygnen och därför inte fick bli blött. Tog en ica-påse ock knöt runt knät och tejpade med sporttejp runt kanterna. Tog väl ungefär fem min innan jag insåg att det inte riktigt lyckats. I stället för att hålla förbandet torrt så hade jag lagt det i blöt i en vattenfylld påse. Klev ur duschen, tog bort påsen, hittade ett genomblött förband som rann av uppblottnat, torkat blod... äckligt! Torkade av, provade att tejpa en ny påse på ett annat sätt med mycket mer tejp... men samma resultat. Suck! La upp benet på tvättmaskinen, utanför duschen, och duschade klart.
Sen blev det att åka till vårdcentralen för att få ett nytt förband. Snälla farbror Tommy skjutsade mig. Tur man kan få hjälp även då ens karl är på jobbet, föräldrarna på utlandet och syster i sthlm :)
Nu har jag väldigt fint och rent förband på knät. Snyggt!
Torsdag:
Såg första två Twilight-filmerna. Internet var tillbaka så jag googlade julklappar och frisyrer.
Fredag:
Idag. Jag har städat i lägenheten. Flera korta omgångar. Gick bra det. Sen så fick jag besök av Jessica kl 18. Jättetrevligt! Hon hade med sig en saffrans-butterbulle-kaka. Hur bra är inte det? Det var superdupergott! Rekommenderar ALLA att köpa hem en sån medans det finns i butikerna.
Fick även en fin blombukett och en mojito-drinkblandning som blandad födelsedag-/krya-på-mig-present.
Hon var här i 2 1/2 timme ungefär. Mycket trevligt.
Just ja: värt att nämna kanske också är att jag mer eller mindre haft sönder en spegel idag... nu undrar jag räknas det om man inte är inne i rummet då det händer? Råkade dra spegeldörren i toaskåpet lite ur spår idag och sen senare så hörde vi världens kras därinifrån... får jag sju års olycka då eller klarar jag mig eftersom spegeln mer eller mindre själv kom på att trilla ner (trots att jag ignorerade urspårningen)?
Vi får väl se.
Typiskt att Matte jobbar värsta jobbskiftet just den här veckan. Eftermiddag. Mitt absolut ofavoritskift! Åker hemifrån kl ett, kommer hem halvelva på kvällen. Och så jobbar han hela hela helgen. Då tycker jag att det vore mycket bättre att åka ner på stan en stund och börja julklappshandeln.
På tal om Mattes jobb så har han fått förlängt till sista februari. Grattis till honom!
Så nu har ni fått en update om operationen. För er som undrat, men inte frågat ;)
Det är iaf över förväntan... jag kan ju GÅ! Lite zombieaktigt, men trots allt utan kryckor!
Trevlig helg på er!
Pia
Operation Knee
Vart ska jag börja?
Jag förutsätter att de flesta som läser min blogg har lite koll på historien "Pia och knät" och fortsätter bara helt fräckt att skriva där läget är just nu, idag, i skrivande stund.
I morse ringde äntligen min läkare upp mig. Jag gjorde magnetröntgen i slutet av augusti och sedan har det varit tyst så tyst från Sports medicine i Umeå. Jag har ringt dit ett flertal gånger för att fråga om de fått mina bilder och om de sett något.
Men idag ringde han alltså. Och han hade kollat på bilderna. Och där jag hade så ont i våras så jag inte kunde gå (inte ens med kryckor) så kunde han se att något stack ut.
Det kan vara:
1) Att skruven de skruvade in vid korsbandsoperationen sticker ut (att den inte varit tillräckligt inskruvad eller att den kanske börjat komma ut där... trots att den egentligen skulle tas upp av kroppen efter ett tag).
2) Att det har bildats en ärrklump
Han frågade om jag ville operera och jag sa ja direkt. Där och då. Ja, det vill jag. För jag har kännt mig väldigt hindrad av det. Begränsad. Ett exempel på det är att jag inte vågar gå några längre sträckor, av rädsla för att det ska bli som i våras. Och det är inte ok!
Nu väntar jag på att en sköterska ska ringa mig och boka in en tid för operation. Rätt snart... iiiiih! Spännande.
Då jag lagt på telefonen så tårades ögonen och jag började nästan gråta. Det är verkligen känsligt allt som har med knät att göra. Men den här gången handlade det nog inte om rädsla, oro, depression eller hopplöshet. Jag tror snarare att det handlade om en lättnad. En oro som släppte. En utandning.
Det var så skönt att de hade hittat något. Jag själv vet ju att något med knät inte stämmer. Det har egentligen aldrig kännts helt bra efter operationen. Eller efter skadan kan man väl säga. Då Skellefteå kollat på magnetröntgenplåtarna hade de inte sett något. Jag är glad att det var en läkare från Sports medicine som kollade på dem efter det.
Så nu ska jag operera knät. En gång till.
Och så får vi hoppas på att det blir bra efter det. Bättre än det varit nu.
Så nu kanske mitt liv, som nästintill stått på paus i tre år, kan fortsätta.
Det känns spännande. Och bra. Och såklart lite nervöst.
Men mest bra att det händer något.
Så då vet ni läget som det är nu...
Nyopererad för drygt två år sen...
Jag förutsätter att de flesta som läser min blogg har lite koll på historien "Pia och knät" och fortsätter bara helt fräckt att skriva där läget är just nu, idag, i skrivande stund.
I morse ringde äntligen min läkare upp mig. Jag gjorde magnetröntgen i slutet av augusti och sedan har det varit tyst så tyst från Sports medicine i Umeå. Jag har ringt dit ett flertal gånger för att fråga om de fått mina bilder och om de sett något.
Men idag ringde han alltså. Och han hade kollat på bilderna. Och där jag hade så ont i våras så jag inte kunde gå (inte ens med kryckor) så kunde han se att något stack ut.
Det kan vara:
1) Att skruven de skruvade in vid korsbandsoperationen sticker ut (att den inte varit tillräckligt inskruvad eller att den kanske börjat komma ut där... trots att den egentligen skulle tas upp av kroppen efter ett tag).
2) Att det har bildats en ärrklump
Han frågade om jag ville operera och jag sa ja direkt. Där och då. Ja, det vill jag. För jag har kännt mig väldigt hindrad av det. Begränsad. Ett exempel på det är att jag inte vågar gå några längre sträckor, av rädsla för att det ska bli som i våras. Och det är inte ok!
Nu väntar jag på att en sköterska ska ringa mig och boka in en tid för operation. Rätt snart... iiiiih! Spännande.
Då jag lagt på telefonen så tårades ögonen och jag började nästan gråta. Det är verkligen känsligt allt som har med knät att göra. Men den här gången handlade det nog inte om rädsla, oro, depression eller hopplöshet. Jag tror snarare att det handlade om en lättnad. En oro som släppte. En utandning.
Det var så skönt att de hade hittat något. Jag själv vet ju att något med knät inte stämmer. Det har egentligen aldrig kännts helt bra efter operationen. Eller efter skadan kan man väl säga. Då Skellefteå kollat på magnetröntgenplåtarna hade de inte sett något. Jag är glad att det var en läkare från Sports medicine som kollade på dem efter det.
Så nu ska jag operera knät. En gång till.
Och så får vi hoppas på att det blir bra efter det. Bättre än det varit nu.
Så nu kanske mitt liv, som nästintill stått på paus i tre år, kan fortsätta.
Det känns spännande. Och bra. Och såklart lite nervöst.
Men mest bra att det händer något.
Så då vet ni läget som det är nu...
Nyopererad för drygt två år sen...
Joint pain
This is me:
Ja, så här känner jag mig idag. Förutom att jag inte har ont i huvudet. Det är ju alltid något att vara glad för. Och jag har inte heller ont i vänster höft, bara höger. Om än även vänster är stel och har lätt att krampa. Men inte till vardags.
Häromdagen small det till i ländryggen. AJ!
Riktigt ont gör det. Läskigt ont. Obehagligt ont. Inte bara sån där värk som jag haft större delen av livet. Utan ordentligt ont. Och även ömt om jag rör kotorna med fingrarna.
Ska iaf till Kroppen imorgon. Han är superduktig. Så jag hoppas på att vi ska kunna åstadkomma en lite friare kropp för mig. Bröstryggen är superstel, bäckenet snett, knän och höfter ömma och så ländryggen då!
Och visst borde JAG kunna ta bättre hand om min kropp?
Det tycker Kroppen. Och det tycker även jag. Om man tänker efter lite alltså. Ingen känner min kropp så bra som jag gör. Dessutom har jag ju en ganska schysst kunskap om anatomi i allmänhet. Varför lyckas jag inte bättre med att hålla min egen kropp glad?
Hmm...
Ja, det här var ju ett dystert inlägg. Strunt i det.
Godnatt
Ja, så här känner jag mig idag. Förutom att jag inte har ont i huvudet. Det är ju alltid något att vara glad för. Och jag har inte heller ont i vänster höft, bara höger. Om än även vänster är stel och har lätt att krampa. Men inte till vardags.
Häromdagen small det till i ländryggen. AJ!
Riktigt ont gör det. Läskigt ont. Obehagligt ont. Inte bara sån där värk som jag haft större delen av livet. Utan ordentligt ont. Och även ömt om jag rör kotorna med fingrarna.
Ska iaf till Kroppen imorgon. Han är superduktig. Så jag hoppas på att vi ska kunna åstadkomma en lite friare kropp för mig. Bröstryggen är superstel, bäckenet snett, knän och höfter ömma och så ländryggen då!
Och visst borde JAG kunna ta bättre hand om min kropp?
Det tycker Kroppen. Och det tycker även jag. Om man tänker efter lite alltså. Ingen känner min kropp så bra som jag gör. Dessutom har jag ju en ganska schysst kunskap om anatomi i allmänhet. Varför lyckas jag inte bättre med att hålla min egen kropp glad?
Hmm...
Ja, det här var ju ett dystert inlägg. Strunt i det.
Godnatt
Uppdaterar ang knä
Jaha, jag tänker att jag kanske borde uppdatera ifall det finns några där ute som undrar hur det går med knät och som inte har fått nån nyligare rapport än det som gått att läsa här på bloggen.
Onsdag på akuten:
Onsdag så fortsatte det att göra ondare och ondare. På kvällen var det rött kring ärret (operationsärret från korsbandsoperationen), knät var mer svullet och jag hade lite feber. Ringde sjukvårdsrådgivningen som tyckte att jag skulle åka in på akuten.
Gjorde det. Kom dit ca 19.15. Fick träffa en sköterska och testa temp och snabbsänka. Hade 48 i snabbsänka. Man ska tydligen inte ha mer än 8, men 48 var inte så farligt högt.
Fick vänta o vänta o vänta...
Fick gå in på ett rum strax efter 21. Fick två alvedon och en filt. Väntade lite till.
Träffade en läkare. Klämde, tryckte, vred. Kanske lite opiater?
Berättade om min skepsis mot sagda opiater.
Väntade ytterligare.
Sen kom en annan läkare (i en annan slags rock. specialist?). Klämde, tryckte och vred.
Sedan konstaterades det att jag var röd vid ärret, hade svullet knä och hög temp för att vara på kvällen. Men inte tillräckligt högt för att misstänka infektion. Däremot trodde även dom att det var en inflammation. Nya recept på medicin (dock inte opiater vilket kändes skönt).
Råd att komma tillbaka om det blir rödare, mer svullet (som en stor boll) eller högre feber.
Råd att låta Winroth fortsätta undersöka knät och komma fram till vad felet är. För alla var vi eniga om att något inte står rätt till.
Klara ca 23.30.
Hemma i Båtvik ca 00.00.
Somnade ca 01.00
Torsdag på sjukhuset:
Vaknade. Tänkte att oh, idag känns det bättre! Sen ringde Winroth och meddelade att han hade ett gäng remisser som jag kunde komma förbi och hämta. OK, sa jag.
Åt frukost, gick ut o satt en stund i solen.
Kände mig förvirrad kring remisserna. Skulle de bara lämnas in till sjukhuset och sen skulle jag vänta på kallelse? Eller skulle hela jag och remisserna lämnas på sjukhuset?
Ringde till W och frågade.
Tanken var att även jag skulle på sjukhus.
Verkligen på tiden att duscha. Fick sitta på en IKEA-pall. Skönt!
Sen for jag o mamsen in till stan. Tack snälla mamma för att du hjälpt mig så mycket nu fast du egentligen borde vara på jobbet!
Jag köpte en räkmacka och en kopp te i centralhallen. Sa att mamma kunde fara på jobbet o att jag klarade mig själv. Åt upp mackan. Påbörjade den långa hoppningen bort till röntgen. De borde införa rullband eller nåt... var helt slut då jag väl kom fram.
Behövde inte vänta särskilt länge på att få komma in till röntgen och ta fyra st foton på knät.
Däremot blev det lång väntan efteråt då man skulle sitta kvar o vänta tills en läkare godkänt röntgenplåtarna. Det fick man vänta ca 1,5 timme på.
10 min innan blodcentralen stängde kom jag dit för att ta mina blodprover. Var nog inte värst populärt. Men inte riktigt mitt fel. Toppenbra sköterska som stack mig i armen. Jättegullig och pratade hela tiden. Lyckades få blod ur mig på första försöket. Har typ aldrig hänt förut! Är inte ens blå. Toppen!
Fick hämtning ca kl 17.
Fyra timmar på sjukhuset.
Verkligen mkt väntetid då man är där.
Och sen åkte jag med mamma hem till Båtvik igen. Fick köttbullar och stuvade morötter. Supergott! Finns det nåt godare? Åt tills magen blev alldeles chockad tror jag :)
Sen softat. Tog verkligen på krafterna att vara uppe så mycket idag.
Status:
Benet känns mkt bättre i viloläge idag. Gör inte ont hela tiden, utan bara då jag rör det. Gör fortfarande väldigt ont då jag inte sitter eller ligger ner. Men betydligt bättre än häromdan då jag bara skrek utöver mig då vi försökte lyfta ner benet från soffan.
Att det känns lite bättre gör också att psykiska biten känns lättare. Det kommer att ordna sig.
Och för er som kanske undrar varför jag bor i Båtvik och vart Matte eg håller hus så är han nere i Blekinge och köper en båtform. De bilar och åkte på onsdagafton. Ikväll har de påbörjat den långa vägen hem. Det var redan inplanerat före jag fick så här ont och de var tvugna att åka nu. Som tur är så kan jag ju vara här och bli lite ompysslad i stället. Och imorgon kväll kommer M hem igen så då flyttar jag hem :)
Han har också fått jobb på Metso igen. Fram till semestern iaf. Men det är ju toppenbra. GRATTIS MATTE! Han börjar på måndag. Ska gå ständig natt. Jag tror det blir toppen.
Nu är det dags för mig att sova.
Hoppas på ytterligare förbättringar imorgon (även minsta lilla), något tecken på att det går åt rätt håll. Och så hoppas jag att Winroth ringer o säger hur röntgen o blodet såg ut.
Nattinatt!
Pia
Onsdag på akuten:
Onsdag så fortsatte det att göra ondare och ondare. På kvällen var det rött kring ärret (operationsärret från korsbandsoperationen), knät var mer svullet och jag hade lite feber. Ringde sjukvårdsrådgivningen som tyckte att jag skulle åka in på akuten.
Gjorde det. Kom dit ca 19.15. Fick träffa en sköterska och testa temp och snabbsänka. Hade 48 i snabbsänka. Man ska tydligen inte ha mer än 8, men 48 var inte så farligt högt.
Fick vänta o vänta o vänta...
Fick gå in på ett rum strax efter 21. Fick två alvedon och en filt. Väntade lite till.
Träffade en läkare. Klämde, tryckte, vred. Kanske lite opiater?
Berättade om min skepsis mot sagda opiater.
Väntade ytterligare.
Sen kom en annan läkare (i en annan slags rock. specialist?). Klämde, tryckte och vred.
Sedan konstaterades det att jag var röd vid ärret, hade svullet knä och hög temp för att vara på kvällen. Men inte tillräckligt högt för att misstänka infektion. Däremot trodde även dom att det var en inflammation. Nya recept på medicin (dock inte opiater vilket kändes skönt).
Råd att komma tillbaka om det blir rödare, mer svullet (som en stor boll) eller högre feber.
Råd att låta Winroth fortsätta undersöka knät och komma fram till vad felet är. För alla var vi eniga om att något inte står rätt till.
Klara ca 23.30.
Hemma i Båtvik ca 00.00.
Somnade ca 01.00
Torsdag på sjukhuset:
Vaknade. Tänkte att oh, idag känns det bättre! Sen ringde Winroth och meddelade att han hade ett gäng remisser som jag kunde komma förbi och hämta. OK, sa jag.
Åt frukost, gick ut o satt en stund i solen.
Kände mig förvirrad kring remisserna. Skulle de bara lämnas in till sjukhuset och sen skulle jag vänta på kallelse? Eller skulle hela jag och remisserna lämnas på sjukhuset?
Ringde till W och frågade.
Tanken var att även jag skulle på sjukhus.
Verkligen på tiden att duscha. Fick sitta på en IKEA-pall. Skönt!
Sen for jag o mamsen in till stan. Tack snälla mamma för att du hjälpt mig så mycket nu fast du egentligen borde vara på jobbet!
Jag köpte en räkmacka och en kopp te i centralhallen. Sa att mamma kunde fara på jobbet o att jag klarade mig själv. Åt upp mackan. Påbörjade den långa hoppningen bort till röntgen. De borde införa rullband eller nåt... var helt slut då jag väl kom fram.
Behövde inte vänta särskilt länge på att få komma in till röntgen och ta fyra st foton på knät.
Däremot blev det lång väntan efteråt då man skulle sitta kvar o vänta tills en läkare godkänt röntgenplåtarna. Det fick man vänta ca 1,5 timme på.
10 min innan blodcentralen stängde kom jag dit för att ta mina blodprover. Var nog inte värst populärt. Men inte riktigt mitt fel. Toppenbra sköterska som stack mig i armen. Jättegullig och pratade hela tiden. Lyckades få blod ur mig på första försöket. Har typ aldrig hänt förut! Är inte ens blå. Toppen!
Fick hämtning ca kl 17.
Fyra timmar på sjukhuset.
Verkligen mkt väntetid då man är där.
Och sen åkte jag med mamma hem till Båtvik igen. Fick köttbullar och stuvade morötter. Supergott! Finns det nåt godare? Åt tills magen blev alldeles chockad tror jag :)
Sen softat. Tog verkligen på krafterna att vara uppe så mycket idag.
Status:
Benet känns mkt bättre i viloläge idag. Gör inte ont hela tiden, utan bara då jag rör det. Gör fortfarande väldigt ont då jag inte sitter eller ligger ner. Men betydligt bättre än häromdan då jag bara skrek utöver mig då vi försökte lyfta ner benet från soffan.
Att det känns lite bättre gör också att psykiska biten känns lättare. Det kommer att ordna sig.
Och för er som kanske undrar varför jag bor i Båtvik och vart Matte eg håller hus så är han nere i Blekinge och köper en båtform. De bilar och åkte på onsdagafton. Ikväll har de påbörjat den långa vägen hem. Det var redan inplanerat före jag fick så här ont och de var tvugna att åka nu. Som tur är så kan jag ju vara här och bli lite ompysslad i stället. Och imorgon kväll kommer M hem igen så då flyttar jag hem :)
Han har också fått jobb på Metso igen. Fram till semestern iaf. Men det är ju toppenbra. GRATTIS MATTE! Han börjar på måndag. Ska gå ständig natt. Jag tror det blir toppen.
Nu är det dags för mig att sova.
Hoppas på ytterligare förbättringar imorgon (även minsta lilla), något tecken på att det går åt rätt håll. Och så hoppas jag att Winroth ringer o säger hur röntgen o blodet såg ut.
Nattinatt!
Pia
Sweet Sweat
Hej!
Jag har nyss varit ute en sväng. Tränat lite...
Rask promenad ner till Brooklyn Heights Promenade
joggade bort till slutet av den...
där gjorde jag "gående benböj" i uppförsbacke
och sedan i nedförsbacke...
sen lite situps
rask promenad tillbaka
en slags rehabövning i trappen utanför
mer benböj med ena benet uppe på trappen
några armhävningar
Och nu svettas jag!
Det är förresten sol ute igen... jag tror jag ska byta om från träningskläder till solkläder och åka upp till Central Park i sällskap av min bok. Det lät soft och riktigt härligt.
Benböjarn:
Ha det gott alla hemma i Sverige!
Ser att även ni har fått lite varmare väder... Njut!
Off to Central Park!
Pia
Jag har nyss varit ute en sväng. Tränat lite...
Rask promenad ner till Brooklyn Heights Promenade
joggade bort till slutet av den...
där gjorde jag "gående benböj" i uppförsbacke
och sedan i nedförsbacke...
sen lite situps
rask promenad tillbaka
en slags rehabövning i trappen utanför
mer benböj med ena benet uppe på trappen
några armhävningar
Och nu svettas jag!
Det är förresten sol ute igen... jag tror jag ska byta om från träningskläder till solkläder och åka upp till Central Park i sällskap av min bok. Det lät soft och riktigt härligt.
Benböjarn:
Ha det gott alla hemma i Sverige!
Ser att även ni har fått lite varmare väder... Njut!
Off to Central Park!
Pia
Idrottsmedicin
Hej!
Idag har jag varit på idrottsmedicin. Tyvärr var styrketestmaskinen trasig, men vi körde lite funktionstester i stället, vilket jag tyckte var nog så bra. Jag är ju förkyld (som vanligt känns det som) och har haft hosta och slem i lungorna sen i lördags så konditionen var på botten och det var väl kanske inga toppresultat om man tänker så. MEN....
det som var bra var att det var ungefär samma resultat på båda sidorna. Alltså att högerbenet börjar ha kommit ikapp vänsterbenet, vilket har varit målsättningen i min träning nu. Så det var jättebra!
Ingen direkt skillnad i styrka varken baksida eller framsida lår.
Tester med små hopp nära kroppen gick bra. Ingen skillnad tidsmässigt mellan höger o vänster ben.
Det som gick lite sämre och där man märkte skillnad var i dessa fall:
1. Enbenslängdhopp (egen beteckning)
Hoppa från ena benet, landa på samma ben, komma så långt som möjligt. Svårt och läskigt.
Vänster ben hoppade ca en dm längre än höger. Men det var helt ok resultat.
2. Enbenspallhopp
Hoppa med ena benet upp på en pall, 15 ggr, på tid.
Vänster ben snabbare. Men mkt pga att jag litar mer på det.
Summan av kardemumman:
En NÖJD sjukgymnast
En GLAD Pia
Inga förbud att göra något
Dags att utmana knät mer
Det här blev sista besöket på idrottsmedicin.
NEW YORK HERE I COME!!! :D
Ett minne blott (klicka på egen risk):
Och imorgon är det dags för Spansk Afton. Så himla kul det ska bli!
Vi hade sista lektionen ikväll och det gick riktigt bra. Oooh, så spännande det ska bli att se dom imorgon! :)
Sandra ringde och sa att hon ska komma. Känns jätteroligt! Och så skulle hon försöka peppa Frida och Emma och kanske Lisa och Sarah. Skulle vara jätteroligt om dom kom! Då hinner jag träffa dem innan jag åker till USA också.
Bara lite drygt en vecka kvar.... iiiiih!
Mycket att ordna med!
Dags att sova.
Puss o godnatt
Hoppas vi ses imorgon!
Kramar, Pia
Undrar vad fröken ska ha på sig imorgon? :O
Styrketest
Hej!
Idag har jag varit på idrottsmedicin och gjort styrketest och haft återbesök hos sjukgymnasten. Jag var inställd på att det kanske inte skulle gå så bra så jag gick därifrån glatt överraskad.
Det var inte helt bra än och jag måste börja träna med tyngre vikt och få upp styrkan i framsida lår så det kan skydda mitt knä också. Så direkt jag kommer hem från Turkiet så är det jag som fixar gymkortet på Edda och drar igång!
Baksida lår var däremot väldigt bra, t o m bättre än på friska benet!! Så det var han väldigt nöjd med. Och jag med så klart. Det enda som var dåligt var framsida lår. Ganska viktigt, men jag tror också att det kommer att gå rätt bra att träna upp, speciellt nu när jag har fått klartecken att köra med tunga vikter. Ska bli så kul!
Jag får även börja om att dansa. Det enda jag inte får göra är att börja löpträna, och det är ju inget jag brukar göra i vanliga fall heller direkt. Och om jag blir sämre i knät eller får ont så ska jag ta bort alla stötiga rörelser.
DAGS ATT BÖRJA DANSA IGEN!!!
Riktigt peppad. Känns som att mycket nu handlar om att komma i form, få mer styrka och smidighet men även om att VÅGA. Allt är så läskigt och det känns lite som att börja om från början med dansen igen. Men det är bara att kämpa på! Måste komma igång och det snart!
Så efter Turkiet blir det gymmet, rehaben och lite lätt dansträning. Ser fram emot det!
Nästan lite synd att jag ska till Turkiet nu så att jag inte kan starta direkt. Fast Turkiet kommer ju att bli skoj också.
Så det är läget med knäet nu. Rätt bra tycker jag. Pepp pepp till mig!
Inför resan så börjar några saker vara avprickade på att-göra-listan i alla fall.
Hämtade ut passet idag - skönt! Ett stressmoment mindre.
Har även bankat pengar från jobbet, beställt till serveringar, pratat med ansvariga och skrivit ut flyers om helgkurs i street. Tvättade igår så det är också gjort.
Så egentligen är det bara kvar att packa, förbereda det sista på jobbet och undervisa flamencon imorgon.
Dags för lite kvällsfika och sedan försöka kasta ner lite saker i min splitter nya, supersnygga, turkosa resväska! :D
Godnatt!
Pia
Idag har jag varit på idrottsmedicin och gjort styrketest och haft återbesök hos sjukgymnasten. Jag var inställd på att det kanske inte skulle gå så bra så jag gick därifrån glatt överraskad.
Det var inte helt bra än och jag måste börja träna med tyngre vikt och få upp styrkan i framsida lår så det kan skydda mitt knä också. Så direkt jag kommer hem från Turkiet så är det jag som fixar gymkortet på Edda och drar igång!
Baksida lår var däremot väldigt bra, t o m bättre än på friska benet!! Så det var han väldigt nöjd med. Och jag med så klart. Det enda som var dåligt var framsida lår. Ganska viktigt, men jag tror också att det kommer att gå rätt bra att träna upp, speciellt nu när jag har fått klartecken att köra med tunga vikter. Ska bli så kul!
Jag får även börja om att dansa. Det enda jag inte får göra är att börja löpträna, och det är ju inget jag brukar göra i vanliga fall heller direkt. Och om jag blir sämre i knät eller får ont så ska jag ta bort alla stötiga rörelser.
DAGS ATT BÖRJA DANSA IGEN!!!
Riktigt peppad. Känns som att mycket nu handlar om att komma i form, få mer styrka och smidighet men även om att VÅGA. Allt är så läskigt och det känns lite som att börja om från början med dansen igen. Men det är bara att kämpa på! Måste komma igång och det snart!
Så efter Turkiet blir det gymmet, rehaben och lite lätt dansträning. Ser fram emot det!
Nästan lite synd att jag ska till Turkiet nu så att jag inte kan starta direkt. Fast Turkiet kommer ju att bli skoj också.
Så det är läget med knäet nu. Rätt bra tycker jag. Pepp pepp till mig!
Inför resan så börjar några saker vara avprickade på att-göra-listan i alla fall.
Hämtade ut passet idag - skönt! Ett stressmoment mindre.
Har även bankat pengar från jobbet, beställt till serveringar, pratat med ansvariga och skrivit ut flyers om helgkurs i street. Tvättade igår så det är också gjort.
Så egentligen är det bara kvar att packa, förbereda det sista på jobbet och undervisa flamencon imorgon.
Dags för lite kvällsfika och sedan försöka kasta ner lite saker i min splitter nya, supersnygga, turkosa resväska! :D
Godnatt!
Pia
Too much
Just nu känner jag mig så där stressad över allt jag måste göra så att jag inte lyckas göra nåt. Vet ni hur jag menar?
Imorgon bitti kl tidigt ska jag iväg till Umeå och göra styrketest på idrottsmedicin. Nervöst och spännande. Wish me luck!
Godnatt
Imorgon bitti kl tidigt ska jag iväg till Umeå och göra styrketest på idrottsmedicin. Nervöst och spännande. Wish me luck!
Godnatt
rehab-pepp
Hej!
Idag har jag fått nya övningar på rehaben. Känns så himla roligt! Nu börjar det hända nåt.
Första glada överraskningen var att jag fick komma in på hans rum, lägga mig på britsen och kolla hur mycket jag kan sträcka benet osv. Han brukar typ aldrig kolla nåt! Jag har iaf 2-3 grader kvar att kunna sträcka så jag ska öva på det hemma nu. Ganska tung övning... lägga upp foten på nåt och slappna av i benet och knät. :D
Sen så fick jag tre nya övningar att göra där och så strök vi tre av dom gamla. Jag ska inte göra några fler helbenslyft eller höftlyft. Dessa övningar är i stället ubytta till utfallssteg och trampmaskin! Det är ju riktiga träningsövningar! Och jag klarade dom bra. Men konditionen i trampmaskinen var skrämmande dålig! 1,5 min tog typ kål på mig. Men då ska man ju verkligen trampa det snabbaste man kan också.
Tredje nya var en där jag ska ha knäna på en rulle och sträcka benet med en viktmanschett på. Kan nog vara bra för min pjena insideslårmuskel. 
Pepp pepp!
Nästan ännu mer spännande är att han visade mig nästa steg i träningen - jag ska snart få börja hoppa! Crazy scary men också skitcoolt. Det ser jag fram emot. Men det är ändå lite skönt att jag inte skulle börja med det idag. Först utfallen.
Det var allt för idag!
kramen kramen