Peppar-Peppar
Tänkte skriva en liten reflekterande text om mitt liv i förhållande till mitt knä. Lite för min egen del och så klart för er som kan vara intresserade av det.
I morse då jag gick till jobbet så började jag tänka på hur härligt det kändes. Känslan i kroppen nu då jag börjar känna ett hopp och en tilltro till att det kan bli bra. I drygt tre år har jag dragits med detta knä och de hinder det medfört. Och vilken påverkan det har haft på mitt liv!
Det känns verkligen som att mitt liv stått på paus. Att alla drömmar, planer och tankar har stått still i tre år. Och med en liten förskräckelse inser jag nu då livet så smått börjar rulla igen, att jag under denna paus också har blivit äldre. Det kan väl inte vara rättvist?
Jag vet inte om det går att sätta sig in i hur jobbigt det faktiskt har varit. Vartenda glädjeämne i mitt liv gick ju ut på fysisk aktivitet innan skadan. Att dansa, att träna taekwondo, känna sig stark och frisk och tro att man kunde klara allt. Det enda som behövdes var mer träning. Att öva på saker. Men det var aldrig ouppnåeligt. Min passion i livet har alltid varit dansen. Jag älskar att utmana mig själv och min kropp. Att lära mig mer, kontrollera den bättre, ta ut större, förlänga, bli starkare, hoppa högre, explodera... Och så helt plötsligt - så kan man inte göra det!
Inte jobba med sitt stora intresse, inte uttrycka sig inom dans, inte ta ut sig fullständigt och känna hur bra det känns. Från början höll jag på att bli galen, sen blev jag lite deprimerad och senare lite uppgiven. Jag började ställa in mig på att få leva begränsad med ett knä som gjorde ont, som inte hade full rörlighet och som jag inte litade på överhuvudtaget.
Vilken ångest!
Innan det hände så hade jag också en rädsla - en av dom värsta sakerna jag kunde tänka mig. Att bli förlamad eller rullstolsbunden. För då skulle jag ju inte kunna springa eller hoppa eller dansa. Jag kunde få dåligt samvete då jag gick förbi en pensionär för att mina ben var pigga och jag orkade gå i raskt tempo.
Och sen - kryckor! Hur många gånger som helst.
Visst har det varit påfrestande. Först psykiskt. Men även fysiskt. Så mycket man tappat. Styrka, flexibilitet, förtroende.
Men NU! Nu äntligen så tror jag att det håller på att vända!
Jag har haft en bra känsla efter den här andra operationen. Jag litar på läkaren som opererade mig. Jag har också varit orolig och sett framför mig hur benet skulle mögla, ruttna bort, lossna... Men det blir bättre. Nu känner jag att jag har mycket bättre rörlighet. Jag kan ha ont ibland på nätterna, men sällan på dagtid. Om jag rör vid benet så är det ömt och lite ont från knät och ungefär en decimeter ner. Men då jag pratade med läkaren förra veckan så sa han att något annat hade han inte väntat sig. Att ingreppet han gjorde på många sätt är likt ett korsbandsingrepp.
Och tänk så mycket snabbare det har gått! Så här långt efter första operationen harvade jag fortfarande omkring med en krycka.
Och i måndags kom det första riktiga testet. Min första undervisningslektion efter op. Och det kändes bra! Och det fortsatte att kännas bra igår. Visst, otränad och inte lika uthållig, dålig balans och en fruktansvärd träningsvärk. Men stabilt! Inte ont. Så skönt!
Nu känner jag verkligen att jag vågar hoppas och tro på att det kan bli bra. Bra!
Det är så spännande och glädjande! Det pirrar i kroppen och jag tänker på hur mycket jag ska träna och dansa och försöka komma tillbaka till den starka smidiga kropp jag hade innan skadan. Så kul!
Och så mycket roligare det är att undervisa då man inte är rädd för att något ska hända hela tiden! Bara det är ju en otroligt härlig känsla.
Så nu håller vi (jag hoppas ni vill hålla med mig) tummarna för att det fortsätter att bli bättre och att jag får komma igång med träning och dans ordentligt.
Och bara för lite ytterligare inspiration och uppmuntran så kan jag avslöja att jag har bokat en resa till New York i sommar. Och då ska jag minsann orka mer än en dansklass per dag! Så det så!
Det blir 5,5 underbart härliga veckor sprängfyllda med dans och simonson teachers course-uppfräschning. Samt självklart massa god mat, promenader i den härliga staden, skoj med Emma (som jag ska bo hos) mm mm.
Men fokus ligger på dans och skola!
Yippie!
/Pia
Bild på mig i Central Park sommaren 2009
Det är kläart att det kommer att bli bra Pia, du är ju en riktig fighter!!! Det har du verkligen bevisat under de sista 3 åren men jag förstår om det känns bittert att de gått "förlorade". Men nu verkar du vara på banan igen. Så himla underbart!
...och NY??!?!?! Rackarns vad kul att höra! När åker du?
Jag haller helt klart tummarna med dig vannen och jag tror verkligen att du kommer att bli 100% bra nu. Du har ju nagot riktigt bra att se fram emot nu, samt trana upp dig infor, for jaklarns vad vi ska dansa i sommar :)
Puss och kram
Jag haller helt klart tummarna med dig vannen och jag tror verkligen att du kommer att bli 100% bra nu. Du har ju nagot riktigt bra att se fram emot nu, samt trana upp dig infor, for jaklarns vad vi ska dansa i sommar :)
Puss och kram
Älskade Pian! Jag vet ju hur jobbigt det har varit, och jag hoppas och tror att nu kan det bara bli bättre.
Och snart ska du till NY igen! Och det är inte alls länge kvar tills dess, tänk bara så ofta det är fredag och måndag!.Kramar
Självklart håller jag alla tummar jag har för att du ska få göra det du älskar mest av allt livet ut; dansa =)
Och NY kommer att bli bra. Du är en målmedveten liten kvinna Pia =)
Kramar!
Jag vet ju hur mycket du brinner för dans och träning och att inte kunna göra det man älskar så mycket måste vara otroligt tufft. Jag har sett på dig att livsgnistan varit lika stark under dessa tre år. Du har inte varit samma glada systeryster som du brukar vara. Men efter att ha läst det här ser jag att du nu har hittat tillbaka till Pia-pepp!
Håller alla tummar och tår att det ska fortsätta på denna bana, att ditt knä håller i vått o torrt och att du får hoppa och dansa precis så bra som du vill och kan!
Du förtjänar verkligen att åka till N.Y i sommar! Revansch!
Puss och pepp
Men jag måste säga att du har varit en bra fighter! Som du har hoppat fram på dina kryckor, t o m ända hit till mig i Stockholm. Och du har släpat dig upp o ner för alla era tre trappor till lägenheten dag ut o dag in, du har gått ut på krogen och umgåtts med vänner. Så jag tycker faktiskt du är enormt stark!
För vissa hade kanske bara suttit inomhus och väntat till att livet skulle börja igen. Men du har sett till att leva det hela tiden, om än mer begränsat än förut och varit tvungen skippa en del av det du älskar mest i livet.
Du är bäst!